Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Den egyptiska kulturen i Mellersta riket och Nya riket. - Den äldsta kananeiska kulturen. - Den s. k. Amarnatiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN EGYPTISKA KULTUREN I MELLERSTA O. NYA RIKET. - DEN ÄLDSTA KANANEISKA KULTUREN. 77
nedlades i grafvarne bland mumiebindlarne och nu pläga sammanfattas under namnet
»dödsboken». Dessa sentenser, i hvilka uråldriga mytologiska uppfattningar utan
åtskillnad blandades med modernare, och som ju längre dess mer blefvo starkt på-
verkade af Osirislegenden, ansågos val i allmänhet som trollformler, hvilka antogos
kunna gagna den döde, för hvilkens räkning man uppläste dem. De betraktades som
heliga skrifter, och deras hemlighetsfulla, för senare tider delvis obegripliga textinnehåll
afbröts här och där af mytologiska bildframställningar, genom hvilka man sökte
förklara och fullständiga dem. Äfven lärda prästers spekulationer öfver solgudens
färd under nattim-
marne, hvilka be-
varats under titeln
Amduat eller »Hvad
som linnes i under-
jorden» i samlingar
från den adertonde
dynastien, förtj ena
ett omnämnande,när
det ar fråga om
denna tids religiösa
litteratur.
Dess utveckling
sammanhänger med
religionens egen om-
gestaltning. Medan i
Gamla riket, sär-
skildt på femte dy-
nastiens tid, solgu-
den Re spelade en
särdeles framstående
roll bland egypter-
nas ytterst talrika
gudar, trädde nu i
hans ställe en rivali-
serande gudomlig-
het, Amon, i för-
grunden (och vid
hans sida hans ge-
mål, Mut). Denne,
som redan under
Mellersta riket blifvit
hedrad med ett stör-
re tempel i Fajjum,
hade till följd af den
Konung Tutmosis III offrar till guden Amon.
Originalet i Köiiigl. Museum i Berlin.
öfvervägande politi-
ska betydelse, som
numera tillkom Te-
be - medelpunkten
för hans dyrkan -
nått den högsta ära.
Sedan det egyptiska
väldets reorganisa-
tion efter Hyksos’
fördrifvande betrak-
tades denne »riks-
gud», hvilken man
tillskref den lysande
segern öfver de främ-
mande inkräktarne,
under namnet Amon-
re såsom den hög-
ste, alla andra gudar
vida öfverlägsne gu-
den. Till hans ära
uppbyggde en from
och tacksam ko-
nungaätt de jättelika
templen i Tebe,
som i arkitekturens
storslagenhet och
ornamentikens rike-
dom öfverträffa allt
som den egyptiska
byggnadskonsten
ditintills åstadkom-
mit. I detta samman-
hang har man också
tillfälle att iakttaga,
huru små personliga
drag, kännemärken och egenheter, som ursprungligen tillskrefvos vissa bestämda,
till såväl tid som rum begränsade personifikationer af såsom gudomliga tänkta
krafter, sa småningom kunna lösgöras från dessa och bindas vid andra guda-
gestalter, en process, för hvilken särskildt myternas uppkomst och utbredning torde
hafva varit af betydelse. I synnerhet gäller detta om Osirismyten. Osiris själf samman-
smälte till ett begrepp med den gamle sparfhökshöfdade dödsguden Sokaris, och Koptos’
stadsgudomlighet, den gamle ökenguden Min, fick Horus’, Osiris’ sons, drag. En be-
tydligt större utvidgning af sitt maktområde an Min erhöll emellertid den ursprungligen
med honom likställde Amon af Tebe, med hvilken af Babylonien blott Marduk på Ham-
mu-rabis tid skulle kunna jämföras. Amon förenade i sin gestalt icke blott guden
Mins egenskaper och särdrag utan äfven den gamle solguden Res, hvilken åter å sin
sida identifierades med vattenguden Sobk och skäpareguden Hnum. På samma satt
sammansmälte äfven hans kvinnliga motsvarighet, den ursprungliga gamgudinnan Mut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>